Askatt

Hej mina kära

Känns som varje gång jag slår mig ner för att blogga så skiter sig någonting, så jag har liksom slutat försöka.
Men jag känner lite så här: När allt har gått så ner,ner,neeeeer som det gjort för oss ett tag, så måste det ju börja gå upp!
Och jag tror det har det nu...hoppas iallafall det.
Patrik fick ju ett till krampanfall, så nu räknas det som att han har epilepsi. Denna gång fick han det mednas vi sov och han låg i en mjuk säng och kunde iallafall inte slå sig...trodde vi.
Det visade sig att hans kramper var så aggressiva att hans axel hoppade ur led och ett ben i axeln bröts.
Så nu får han inte belasta höger (såklart!) arm på 4 veckor.
Detta är jobbigt och Patrik har haft riktigt ont...MEN fördelen med detta är att nu får Patrik en ordentlig genomgång av hjärnan och dennes aktiviteter, så är det något fel där så kommer dom hitta det.
Och nu har han fått epilepsimedicin som i 70% av fallen gör så att man aldrig mer får ett krampanfall.
Och det är ju också jättebra!

Som många säkert förstår, så har våran ekonomi dom senaste åren varit...helt obefintlig typ! Jag har vridit och vänt på varje krona för att vi ska få allt att gå ihop och ändå kunna leva ett normalt liv...det har gått ganska bra ändå måste jag säga. Men vissa saker har vi naturligtvis fått ge upp: vi har köpt en mindre och billigare bil som drar mindre bensin. Vi har sagt upp telefonabonnemang och bytt elbolag. Jag har sagt upp mitt träningskort på SATS för jag kunde liksom inte motivera att betala 500:-/månad för någonting som jag aldrig hade samvete nog att utnyttja. (Man vill ju vara hemma så mycket som möjligt...)
Så min träning har vi varit totalt obefintlig i massa månader nu och detta har gjort mig ledsen. Jag mår GRYMT bra av att träna (vem gör inte det egentligen!) och jag mår grymt dåligt av att se min kropp förfalla ännu mer. Visst, jag har tappat vikt nu...men det är bara för att jag har mått så dåligt, och det är ju inte direkt rätt väg att banta har jag hört. =)
Så ja, jag kan erkänna att träningskortet är den nedskärning som har känts jobbigast att göra, men ändå ingenting jag någonsin tvekade över.
Men så finns det änglar i min närhet.
Jag har flera gånger i min blogg pratat om hur otroligt mycket mina vänner betyder för mig och hur välsignad jag är med att ha så många bra människor som jag kan kalla för vänner.
Vissa av dessa är ju valda, medans andra är såna som man liksom fått till sig av olika anledningar.
Som dom här underbara människorna som jag nu vill hänga ut i min välbesökta blogg; Jenny och Jens.
Båda dessa har jag mött genom mitt jobb. När jag träffade Jenny tänkte jag: Shit, vi kommer aldrig ha någonting gemensamt! Och det hade vi inte. Jag var (är) småbarnsmamma med allt vad det innebar, och Jenny var lite mer fri...rökte, kunde ta en öl en tisdag med några vänner, drömde om resor till Afrika och exotiska platser. Vi hade inte mycket gemensamt, men vi växte snabbt ihop och blev nära vänner och visste verkligen allt om varandra, som man gör när man delar ett rum 9 timmar/dag. Sen kom Jens in på kontoret. Att Jens och jag blev vänner det var tvärtemot, helt tippat! En lågoddsare! Vi delar ett stort intresse för film, tv,spel och musik och dessutom en underbar humor som kanske inte alltid uppskattas av alla andra på kontoret.
Tyvärr så beslutade sig Jenny för att fly storstaden och bosätta sig i byhålan, och därför träffas vi inte så ofta längre. Och med allt som händer i livet, så hörs vi inte heller så ofta som vi båda vill...men vi finns där för varandra. Jens däremot träffar jag dagligen och det är jag glad för.
Så, varför denna lovsång om dessa två individer? Jo, för att dom är DUMMA I HUVUDET!
Dom har gått ihop och köpt ett års träning på Sats i Märsta, till mig. Bara så där! Jag fyller inte år, jag har inte gjort ett skit för att förtjäna det...utan från klarblå himmel verkligen! Jag fick inte ens en chans att säga åt dom att skärpa sig och använda sina pengar till sig själva!
Så i fredags satt jag och storgrät på jobbet! Det händer tyvärr ibland, men denna gång var det av ren glädje. Fatta vilka underbara osjälviska vänner jag har!
Jag hade svårt att veta vad jag skulle säga i fredags, men jag säger iallafall nu: Tack J&J! Det ni har gjort betyder så sjukt mycket för mig och det är verkligen någonting som jag uppskattar sjukt mycket! Ni är underbara människor och jag älskar er väldigt mycket!
TACK!

Så nu är det bara snöra på sig dansskorna och sätta igång! =)
Har redan bokat in mig  på fem klasser nästa vecka! SÅÅÅÅ roligt ska det bli!
Och välbehövligt...jag kommer inte i några av mina sommarkläder från förra året...känns sådär va!

Jag vet inte riktigt vad jag var på väg med det här inlägget, men jag väljer att avsluta det nu, på topp liksom! =)
Jag önskar er alla en härlig dag i solen!
Ut och njut!
Puss och kram

Inte i skorna alltså...om nån trodde det! :D
Jag är en SÅÅÅÅN komiker!

Jaha, mitt "nya förbättrade" liv gick ju som vanligt käpprätt åt helvete!
Vi har haft en liten svacka i familjen, där Patrik bestämde sig att det inte räcker att ha ME, utan det var dags att krydda upp livet med ett krampanfall!
Så det blev blod, kramper utan andning och sen en akutfärd i ambulans.
När jag satt fram i ambulansen så tänkte jag: Två gånger har jag åkte med dom jag älskar mest in till sjukhuset!
Första gången var det Jenna som knaprade piller och denna gång Patrik, vars kropp gav upp i ren protest.
Man vet inte varför Patrik fick krampanfallet, men spekulationer på sjukhuset var naturligtvis att hans kropp inte orkar, med dålig sömn och ständig värk.
På "papper" så var det inte mycket som var olikt efter detta....Patrik fick en vacker boxarnäsa, Jenna underhöll oss i några dagar med sin "Gäster-med-gester-version" av pappas anfall, Patrik får inte köra bil på 6 månader...men annars är det mest jag som varje gång jag hör en duns i ett annat rum känner paniken i bröstet igen.
Det är inte säkert att det kommer hända igen...tydligen så får var tionde svensk någon gång under sitt liv, ett krampanfall. Så vi hoppas att denna enda gång var nog.

Och lite mindre dramatiskt: Jenna har vattkoppor!
Hon är som en äkta ungersk salami! Prickig med en rejäl "hetta"!
Dom första dagarna kliade och hon var trött och gnällig! Nu har det slutat klia och hon är som "normal", men med prickar som gör att hon inte får gå på dagis...så hon är hemma och driver pappa till vansinne genom att klättra på väggarna. Vi är bara glada över att hon mår bättre, det var jobbigt att se henne så låg.

Sen mitt i allt detta så har jag fått en befordran på jobbet, vilket leder till MASSA möten! Jag har inte mer jobb än tidigare, men MASSA mer möten! Inte konstigt att man känner att chefer inte hinner nåt, vet ni hur lång tid det tar med möten.
Man ska förbereda sig innan, åka till mötet, vara på mötet och sen fixa med allt man lovat under mötet!

Så min träning har åkt ner ganska långt på listan över prioriteringar i livet...men va fan: mer att älska eller hur var det!

Nu ser jag fram emot:
- Sandras middag på fredag (Det känns som ÅR sen jag träffade tjejerna! Och det behöver man!)
- Mer vår! Lite grönska! Goooo våren, goooo!
- Att vår bil blir såld! La upp den på Blocket i söndags...ingen har ringt!:(
- Att vi får hämta vår nya lilla bil. En svart fin Clio!


Vi hörs och ses. Ska försöka bättra mig även här...lovar att försöka iallafall!

Vi har en barnfri helg, helt spontant!
Mutti kidnappade Jenna som inte kommer hem förens på tisdag, så vi passar på att göra så lite som möjligt som dom pensionärer vi är!

Men vi var iallafall iväg och såg TVÅ filmer på bio igår!
DET är inte dåligt!

Den första filmen heter "True Grit", regi och manus bröderna Cohen.
Jag erkänner! Jag ÄLSKAR westernfilm och dom få gånger det kommer en ny sådan så blir jag lika till mig som Jenna blir när Tingeling 4 släpps på DVD.
Och när en av huvudrollerna dessutom spelas av en av våra (ja, jag pratar för Patrik också nu!) stora favoriter, Matt Damon, så blir perfektionen total...iallafall på pappret!
Filmen handlar om en 14 årig tjej, spelad av en UNDERBAR Heilee Steinfeld, som är fast besluten att hämnas sin far som blivit rånmördad av en typisk westernhårdig.
För att klara detta så anställer hon en försupen och hårdhudad US Marschall, spelad av Jeff Bridges, och dessa två får även sällskap av Texas Ranger Matt Damon.
Det är en väldigt liten historia. Man får inte veta mer än vad man behöver om dom olika karaktärerna, men manuset är mycket välskrivet och skådespelarinsatserna är superba ner till minsta indianstatist.
Är man, av någon konstig anledning, inget fan av western så kanske man inte studsar högt i sin biofotölj när ljusen tänds, men då jag fullkomligt älskar såna typiska små berättelser som lämnar massor åt den egna fantasin, så föll detta mig verkligen på läppen.
Jag ger filmen 4 av 5 möjliga.

Och raka vägen från denna varma, skitiga miljö till nästa film: Sanctum.
Det vi innan visste om filmen var att det var en storfilm, producerad av ingen mindre än James Cameorn och att det var en vräkig produktion med vackra miljöer och häftig 3D-effekt.
Filmen handlar om ett gäng forskare/upptäckssökare som är nere i en av världens största grottsystem och letar efter en väg ut i havet. När dom plötsligt drabbas av en storm så blir flera av dom instängda i grottan utan någon möjlighet att ta sig upp den vanliga vägen, och vattennivån höjs hela tiden.
Förutom att vilja vara en nervkittlande dykfilm, så vill "Sanctum" även smickra sig med att vara ett relationsdrama mellan en far som lever för sina grottor och hans son som är bitter över detta.
Hela filmen är väldigt blöt!
Det är vatten precis hela tiden och visst: det ÄR vackra scenerier och man ser att dom varit "on location" och filmat...och det är säkert jättesvårt och dyrt och häftigt...
För två veckor sen var vi och såg "127 timmar" en film om en ung kille som av olika anledningar, fastnar med armen i en grotta och sitter fast i 127 timmar. Den är också filmat på plats i en grotta...med kanske en fjärdedel av budgeten som "Sanctum" hade...och DEN var bra!
Ja, visst lyckades filmen beröra några...paret som satt bredvid Patrik både hoppade till av rädsla och grät, på helt rätt ställen. Men jag kan säga att det var INTE bara vi som skrattade när dom en efter en dog nere i grottsystemen!
Patrik är, som många av er redan vet, livrädd för en sak här i livet: Hajar!
(Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, men väljer att göra det en annan gång!)
Så naturligtvis var han lite svettig när vi skulle se en hel undervattensfilm i 3D.
Det roliga var, att utan att prata med varandra, så satt vi båda och ÖNSKADE att det skulle komma hajar, redan 30 minuter in i filmen.
Jag satt och tänkte. "Snälla, låt någon äta upp alla så att skiten är slut snart!".
Dialogen var urusel! Det ända som var sämre var skådespelarinsatserna!
Jag beslutar mig nu för att inte skriva mer om detta...för jag blir bara förbannad!
Men jag råder er: se den inte!
Filmen får 1 av 5, för att den bitvis var mycket snyggt filmad.

("127 timmar" rekommenderar jag däremot....den killen vill man ska överleva!)

Jaha...får se vad denna dag bär i sitt sköte! =)
Hörs snart!
Puss och kram

Började dagen med myyyys!
Att ligga kvar i sängen och gosa med Jenna och Patrik, tillhör inte vanligheterna.
Jenna vill oftast kasta sig ner och ligga i soffan och mysa...men nu blev det gos i sägnen alla tre!

Sen superfrulle på nyttigt vis: Omelett med räkor och sallad. Till den lime-vatten!
Supergott och nyttigt!

Sen blev jag inspirerad att dra och träna, men då funkar inte SATS hemsida, och jag chansar fan inte och åker ner bara...så kul är det inte!
Kanske för bli en promenad bara...

Vid 16 ska vi möta familjen Dymle-Mozart och köra en bio. "Trassel" heter Disneys senaste och den har fått bra recensioner, så det ska bli riktigt kul.

Jaja...det var väl allt just nu!

Hörs!

Hej mina kära vänner!
Trodde ni jag hade dött? Övergett den internätiska sfären? Blivit ordblind?
Nej...min frånvaro är faktiskt inte mitt fel!
Jag kan ärligt säga att jag är HELT utan ansvar!

Oskyldig som en brud!

Felet tillhör mitt jobb! Dom har bryskt beslutat att man inte får blogga på arbetat, utan jobba helga dagarna! (Hemska tanke!)
Så dom beslutade bryskt att spärra blogg.se och alla bloggar därtill!
GRYMT!
MYCKET GRYMT!

Jag försökte förtvivlat förklara, i ett mycket välkomponerat mail till VD:n, att det faktiskt finns hela 5 personer där ute som kommer bli vilsna i mina kloka ords frånvaro!
Jag fick aldrig något svar på min bedjan...antar att han är en jävla Twittrare!!!
(Nästan lika illa som att vara en Trekkie! Men bara nästan...)

Jag tänker inte älta i det som har varit utan nu blickar vi framåt med friska tag!

Jag har precis varit ute och gått i snabb takt i 45 minuter till bra musik!
Frivilligt! Utan att någon tvingade eller jagade mig!
Jag fick heller inga pengar eller bullar för att jag gick!

Är ni inte impade nu?

Jag håller på att stärka min karaktär och jag LOVAR att detta ska innebära mer bloggande också!
See ya!

Gick ju jävligt bra att hålla löftet om att blogga mer...*host*

Jaja, Ce la vie som en klok kvinna en gång sa!=) Nu är jag i alla fall tillbaka!

Så: Whats new? Inte mycket....har haft spelhelg i helgen. Asmysigt med massa spelande och en hel del rödvin...känner mig nog faktiskt lite bakis fortfarande...
Och för att avrunda helgen så åkte jag och Patrik och shoppade loss i Kista centrum...vi och 5000:- per till typ!
Var sjukt mycket folk överallt och jag insåg ännu en gång varför jag föredrar att handla på Internet.
Men det blev en hel del fynd faktiskt, riktigt kul.
Jag köpte ett par nya stövlar/boots, en jättefin lila tröja och två par jeans. Och två nya träningströjor.
Till Patrik hittade vi en ASsnygg höst/vinterjacka och ett par grymma jeans!
Han är fin den där =)

Sen tog vi en bio på det också, den 4de filmen i Resident Evil-sviten.
Vi hade sett fram emot en sista och avslutande film, men utan att avslöja för mycket så kan jag nog lova att det kommer minst en film till.
Det var en helt ok film. Jag gillar ju Resident Evil väldigt mycket. Har spelat dom två första spelen ett par gånger och dom satte sina spår om man säger så. Jag har verkligen en grej för zombies! Eller som jag förklarade för Patrik: det som "hetsar upp" mig är det här jagandet! Det gör mig MYCKET nervös i film och det är roligt!
Gillar film som ger mig känslor oavsett vilka känslor: Glädje, sorg, rädsla, panik...ok gillar iofs inte filmer som får mig alla känna: trötthet, uttråkning, illamående eller "varför?".
Men Resident Evil Afterlife var iallafall....helt ok.
Ingen euforisk upplevelse. Ingen film jag kommer se om på länge, men helt ok.
Det ÄR snyggt filmat. Det ÄR roligt med 3D, även om dessa effekter inte kom till full användning i denna film. Det gav ett djup, men inte så mycket annat.
Milla Jovovich var som vanligt duktig och sympatisk som Alice och jävligt cool i fightingscenerna.
Och zombierna var blodtörstiga och hoppade fram och skrämde mig flera gånger =)
Jag ger filmen en stark 2:a och tycker nog att det är den sämsta hittills av filmerna.

Nu ser jag fram emot en trevlig fest på lördag då Malla fyller 30 år! *wohooo*

Write to you soon! =)

Ja, men jag gillar faktiskt hösten!
Jag tycker om när det är frisk luft och grönt och fint fortfarande!
Vill bara slänga mig över en pumpa och hacka loss ;)

Sommaren var underbar så klart. Dom tre veckorna gick självklart mycket fort, men jag tycker ändå vi hann med massor och jag kände mig utvilad och glad i söndags.

Sonisphere var underbart! Kunde ha skippat ungefär 30 cm regn, men annars var det ASkul!
Alice ÄR grym! Han bjuder alltid på en show och det som var kul denna gång var att han körde en del låtar som han inte brukar köra, inte enbart "favoriterna". Saknade dock "Man behind the mask"!

Gotland var som vanligt, magiskt! Jag älskar Visby och jag älskar Medeltidsveckan, så är det bara.
Och med fantastiskt sällskap så kan det inte bli tråkigt!

Ungern var...varmt! Och det var kul att träffa mormor så klart!

Sen hade vi en underbar vecka där vi bara njöt av att vara vi tre!
Vi gick på bio, vi tog en kryssning, vi kollade på film tillsammans.
Jag är mycket nöjd.

Nu är det höst, med många roliga saker att se fram emot!
Tjej-kväll i Västerås!
Malla fyller 30!
Halloween!
Och självklart en massa bloggande....*host*

Underbart! =)

Jag måste hinna fyra inlägg innan fredag...och har skrivblock!
Vet inte vad jag ska skriva alls...helt tomt!
Hmm...fint väder vi har?!
 Shit...
  Måste...
   Jag återkommer!

I lördags var vi på Grönan. Ja, jag VET:smart dag! Lördag efter lön mitt i sommaren och lite mulet...vi var inte själva där som ni förstår!
Jenna var så peppad att det knappt gick att få i henne frukost på morgonen.
"Ska vi åka nu? Nu? Ska vi åka nu då mamma?"
Vid 11 styrde vi kärran in mot den stora staden. Vi hade astur och hittade en bra och gratis parkering precis vid Djurgårdsbron. Och så fick vi anledning att åka buss också...Jenna älskar att åka buss, så för henne var tivolidagen redan igång.
Jag och Patrik var kanske inte riktigt lika roade av att trängas med svettiga turister, men va fan...
Väl på Grönan så testades verkligen Jennas tålamod.
Köa för att komma in och när man äntligen ser alla karuseller, då ska man köa för att köpa biljetter.
Och inte nog med det: Sen ska man köa innan man får åka också!
Och våran lilla trooper bara bet ihop och var på ett GRYMT humör hela dagen.
Och skrattade så hon skrek och det finns inget bättre i hela världen!
Och som grädde på det där jävla bra moset, så kom Tant Irri och hennes systrar med barn och Fredrik!
Så då var det bara börja om från början och åka allt igen!
Lustiga huset gick vi alla...och HELL! Snacka om att det byggdes 1812! Dom har inte hört talas om ac där direkt. Ingen luft, varmt och kvavt och dessutom luktade det liiiite av blöt socka.
Vid det här laget så var det rejäla köer överallt. Vi beslutade oss för att överge familjen Aarnio, då dom skulle åka lite större karuseller.
Janna ville gärna vinna någonting sa hon, och för att inte göra henne besviken så gick vi till "Dra-i-snöret-vinst-varje-gång"ståndet och Jenna fick dra i två snören!!! (Generösa föräldrar!)
Hon "vann" ett Bambipussel och ett läppglans och hon var SJUKT nöjd!
Sen vad det dags för en tur i Kärlekstunneln! The Tunnel of Lööööööve!
Snacka om lam jävla tunnel! Ja, det är gulligt och sött och mysigt...men man får ju mest lust att hångla för att slippa se skiten!
Ok...jag kanske inte är helt rätt målgrupp (satt mest och hoppades på en zombie-invation bland dockjävlarna!) för Jenna älskade det! Hon var grymt imponerad av allt och tyckte det var det bästa på hela dagen!
Vid det här laget hade våran lilla dotter börjat bli MYCKET trött.
Vi började röra oss mot utgången och hon fick välja en sista karusell att åka.
Tekopparna blev det och kön var ASlång. Efter tio minuter vek sig Jennas ben och jag fick bära. Hon la sina små armar runt min hals och en minut senare kände jag att andningen gick betydligt långsammare och att hon drägglade på min hals. En powernap sådär i tivolikön. Jag väckte henne och föreslog försiktigt att vi skulle hoppa över Tekopparna och ta dom en annan gång....troooligt morsan!
Så det var bara att stå kvar i kön, men en sovande tjej och en härlig kramp i armen.
När det väl blev våran tur så vaknade hon till och skrattade och snurrade och njöt.
Vi lämnade Grönan med ett superhumör. Trötta och glada var det skönt att sätta sig i bilen och åka hem.

Det dröjer nog inte länge tills vi åker tillbaka, först bara vi vuxna, så att vi kan åka det som vi vill, men sen med Jenna igen...SÅ kul! =)
(Två veckor kvar till semester....)

Bajs!
Var helt säker på att jag hade tre veckor kvar till semester...men det är fyra!
Eller...snart tre! =)

Semestern i år är mycket mindre planerad än tidigare år och det känns SÅ skönt!
Vi har faktiskt flera dagar där vi inte har planer alls!!

Semestern kickstartar redan på lördagen den 7:de med Sonisphere. Ser mest fram emot Iron Maiden (3ggn jag ser dom) och självklart min stora idol: Alice! (Tror att det är 9:de ggn jag ser honom)

Efter det är det ett par dagar helt utan planer och utan Jenna! (Jenna åker ner till Ungern med mormor redan den 7:de)
Här är min plan att storstäda lite...rensa ut och fixa till! Rooooligt! =)

Den 11:te skulle vi på The Ark, en konsert som jag sett SJUKT mycket fram emot!

Men så tar dom och ställer in skiten!!!!! Jag är SÅÅÅÅÅ sjukt besviken!

För att trösta mig själv så kommer sommarens höjdpunkt redan den 12te.
Och detta år i extra exklusivt sällskap:
Torsdag-söndag v 32 bär det för 5te året i rad, iväg till Gotland, Visby och Medeltidsveckan.
En tradition som påbörjades av en slump, men som verkligen har blivit lika viktigt som jul för oss.
I år följer Patriks syster Lotta och hennes man Marc med, för andra året i rad. Och vi har även turen att få med oss bästa bästa Irri och Emil...ganska bra han också! ;)
Ser fram emot ett par dagar med att bara njuta. Gå runt och titta på allt och alla och frossa i mat och dryck.

Den 16de så sätter jag mig på ett plan för att åka ner till Ungern. Det blir fem intensiva dagar med kindpussar, olidligt mycket mat, pikar om fler barn (nej...fortfarande bara FET!) och en jävla flängande!
Lördagen den 21a så tar jag med mig Jenna och flyger hem till pappa igen. (På pappa Patriks 26te födelsedag!) och sen har vi en dryg vecka nästan HELT utan planer. Det är något möte här och nån dagisgrej där, men annars så är planen: Kolmården, bada, kanske en Ålandskryssning och myyyysa!

Det kommer bli tre helt underbara och perfekta veckor, för det har jag bestämt!
En sak som är rätt skön med att vara mig, det är att jag är HELT ointresserad av sol och fint väder.
Nej, klart att jag inte vill ha tre veckor snöstorm och vulkanutbrott, men 30 grader värme och stek är jag sååå ointresserad av! Och det är skönt faktiskt, när man hör andra på jobbet oroa sig: Nej! Så är all värme nu! Då kommer det typ bli kallt när vi ska ha semester!
SKÖNT!

Jag ska försöka blogga lite, men med tanke på hur bra det går för mig när jag sitter här hela dagarna, så tror jag inte på en överdriven aktivitet under en semester utan uppkoppling....
Men det är tre veckor kvar...minst fem inlägg! ;)

Njut av semestern, vi har en låååång vinter framför oss och behöver energin!

Puss och kram

När jag föddes var jag en klump! Nästan 5 kg vägde jag och jag var en tjock bebis tills dess jag lärde mig gå.
Då, som för dom flesta, så föll hullet av mig och jag var en helt normal liten tjej.
Detta höll i sig till jag vad ca tio år...då var jag tjock! Egentligen inte sjukt tjock, men mullig!

Jag skrattar gott åt bilderna på en rultig tjej som tar jazzdanslektioner och har för små kläder hela tiden.
Och dessutom envisades man att klippa mig en page...så man ser ännu rundare ut!
Hipps vipps så blev jag 13 och växte nästan 20 cm på ett år.
Extrakilona drogs liksom ut och plötsligt var man smal som en sticka.
Detta höll i sig till gymnasiet...
Det roliga är att när jag idag ser bilder på mig själv från gymnasiet, så tycker jag inte att jag var speciellt tjock...men DÅ tyckte jag att jag var enorm.

Ja, sen vet ni ju alla hur det går...man träffas sitt livs stora kärlek och njuter av livet fullt ut.
Och sen en bebis på det och: VIPS! Helt plötsligt står man med nästan 30 kg övervikt och undrade vad fan som hände?!
Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln så känner jag verkligen inte igen mig själv!
Och kilona som var så lätta att lägga på, tycks omöjliga att bli av med.
Jag håller mig duktig ett par veckor och sen så spårar det snabbt ut igen, men fika och chips.

Det som är tråkigt det är att jag är faktiskt ganska smart! Jag VET vad som krävs av mig för att gå ner i vikt.
Jag förstår ekvationen med att inte äta mer energi än vad man förbränner! Jag tränar minst tre pass i veckan, och då tränar jag ordentligt, inget ”mysande”, utan svett och slit...men ändå!

Dom som aldrig har varit överviktiga, (och med det menar jag inte 5 kg för mycket inför badsäsongen) har ingen aning hur det är att vara fet.
Jag hör folk som säger: "Men jag FATTAR inte hur man kan låta det gå så långt som typ 20 kg övervikt!"
They underestimate the power of the dark side!
Mat ÄR en drog!
Att vara fet ÄR ett resultat av ett beroende!
Och det krävs väldigt mycket för att bryta ett mönster som man "njuter" av, för det gör man ju.
Jag äter tex INTE för att jag är olycklig, stressad, nervös eller ledsen!
Jag äter för att det är så GRYMT gott!

Alla vet att det är farligt att röka, dricka för mycket eller knarka...det är ingenting man vill att ens barn ska göra och vi lär oss redan som små att det är "Usch!".
Men det är lika självklart att vi redan som små barn lär oss att om det är fest/kalas/högtider då äter man gott och mycket! Det är rätt! DET är bra! Det är tradition!
Missförstå mig inte nu...jag skyller alltså inte på någon annan eller på samhället eller påsken, men det är enklare för folk att förstå när man inser att det är som för en knarkare att vada runt bland smärtstillande piller hela dagarna.

Jag hade velat ha en bikini på mig i år.
Jag inser nu att detta inte är möjligt och det är bara att hålla sig i vassen ett år till.
SÅÅÅ tråkigt när jag tar fram alla fina sommarkläder som jag har sparat och som jag drömmer om att komma i igen.

Jag och ett par av mina absolut närmaste vänner diskuterade detta problem förra veckan och vi kom fram till att ljuger man för andra är det lättare att ljuga för sig själv!
Så varje vecka väger vi oss och tar en bild på vågen och mms:ar till varandra.
Det är meningen att detta ska peppa oss och få oss att känna att vi inte är ensamma.
Jag hoppas att detta ska funka, men jag är tyvärr skeptisk. Ja, FÖRLÅT! Jag vill inte vara negativ.
Det är klart att det hjälper lite i alla fall… kanske mer ju fler som vet…

SÅ i riktlinje med mitt nya friska liv:
*ställer min vid podiet*
Hej!
Mitt namn är Maggan och jag är fet!  (”Hej Maggan” mumlar ett 10:tal andra fetton)
Jag är 31 år gammal, 174 cm lång och väger 101 kg.
Jag kommer dö i förtid och inte få se min dotter växa upp, OM jag inte tar tag i mitt liv.

Döm mig inte, himla inte med ögonen om jag tar en bulle till och sucka inte om jag käkar chips!
Stötta mig och var min vän, det är det jag behöver!

Jag återkommer (förhoppningsvis) med framsteg!


Jag nu:


Jag snart:

The Pink Ladies pledge:
To Act cool!
To look cool and
To be cool!

´Till death do us part:
THINK PINK!


Underbar film....
http://www.youtube.com/watch?v=GdpkFPKo1o4&feature=youtube_gdata