Askatt

För tre år sen var det en helt vanlig torsdag.

Patrik gick upp tidigt och åkte till jobbet medans jag val:ade mig i sängen.
Jag hade gått en vecka över beräknat förlossningsdatum och all rädsla som eventuellt funnits, om smärta och förlossning...dom tankarna var LÅNGT borta! Jag ville bara att vårat kryp skulle komma ut och det NU!
Magen var stor och tung och bebisen rörde knappt på sig alls, för det var så trångt där inne.
Jag roade mig på förmiddagen med att sitta på spelsajten "Blip" och spela Fia-med-knuff med andra loosers.
Jag var verkligen GRYMT besviken för att det inte satte igång...alla säger ju att "första barnet kommer AAAAALLTID en vecka för tidigt!" BULL-FUCKING-SHIT!

Men allt var inte som det skulle. Jag var orolig i kroppen och sen hade jag fått flytningar! Jag fick byta binda en gång i halvtimman kanske...och det som irriterade mig mest var att jag inte hade bindor så det räckte, utan skulle vara tvungen att ta en tidigare buss för att köpa det.
Jag var nämligen på väg, kommunalt så klart, in till stan för att möte upp Patrik och träffa barnmorskan.
Så jag fluffade håret lite, smeta på några lager maskara och drog på mig hängselbyxorna.
På vägen till bussen så träffade jag en tjej i området som utbrast (som ALLA gjorde då!):

"Men har inte du kläckt ännu?!?! GUUUUUD va stor du är! Har du gått så här länge då kommer du nog gå en vecka till!"
Precis vad man vill höra.....IDIOT!

Det var inte förens jag stod vid busshållplatsen som tanken slog mig: men kan det vara vattnet som har gått?!?
Efter konsultation från Elli och tydliga order på att vända hem och ringa förlossningen, så ringde jag Patrik.
"Älskling, du behöver inte snabba dig hem, men jag tror att vattnet har gått! Men jobba klart du och kom sen!" Troligt!

Kl 15 var Patrik hemma.
Kl 16 blev vi ordentligt undersökta på KS och fick en tid för igångsättning på fredagen kl 11.(För det var självklart vattnet som hade gått!)
Kl 18 satte värkarna igång lite smått på COOP´s parkering
Kl 20 försökte jag kolla på Antikrundan...något starkare värkar (Mest synd om Patrik!)
Kl 23 ringde Patrik förlossningen och meddelade att det var 3 minuter mellan värkarna. Vi fick rådet om att ställa mig i duschen och ta två Alvedon.
Kl 02 var det 2 minuter mellan värkarna, men bb rekommenderade oss att stanna hemma så länge vi kunde. (Helt klart mest synd om Patrik med en blödande, krystande blivande mamma i sängen!)
Kl 02:30 ringde Patrik och meddelade att nu kommer vi in vare sig ni vill eller inte!
Kl 03 anländer vi till Karolinska
Kl 03:32 den 16 februari 2007 föds Jenna

Dessa tre år har utan tvekan varit dom bästa i mitt liv. Varje dag hör jag diskussioner här på jobbet och barn eller inte, för och nackdelar, men för mig finns det ingen tvekan!
Mitt liv blev helt när jag och Patrik blev föräldrar!
Jag ser med stor spänning fram emot hur Jenna kommer att växa upp och bli.

Hon är redan helt underbar, så det är bara se till att det fortsätter så =)